Veckans svartvita.
Det är så logiskt
Varje dag är ett nytt äventyr. Man vet aldrig vad som kommer hända. Inget är säkert.
Kommer jag stöta på någon jag känner på vägen hem och från skolan? Kommer jag våga slinka ur mig ett "hej", våga stanna och prata? Kommer den andra göra det, eller bara blindt gå förbi, som om jag bara vore luft?
Kommer jag prata med någon i klassen? Kommer jag få skratta, på riktigt? Kommer jag göra bort mig? Kommer jag få känna att jag nånstans, hör hemma?
Jag förstår inte hur något som är så lätt för andra är så svårt för mig. Hur jäkla svårt kan det va, att säga hej, att svara på någons fråga även om den inte var direkt riktad till mig, säga/göra det där roliga som passar så bra vid just det tillfället istället för att hålla det inne, våga slappna av och vara mig själv?
Det måste vända snart. Måste lära känna folk, skaffa mig lite nya vänner. Få vara glad igen. Ha någon jag kan gå till när jag behöver det. Någon som inte känt mig sen innan, någon som inte vet vad jag gjort. Någon som får höra det första gången från min mun. Någon som jag kan få hjälpa. Någon som jag behöver och någon som behöver mig lika mycket.
Egentligen borde jag vara nöjd med det jag har. Sluta hungra efter mer. Jag har en bra, nära vän. Jag har min pojke. Jag har ett fåtal vänner jag kan träffa ibland.
Men ändå känner jag mig ensam. Fast vet inte om jag egentligen är det. Men antagligen är det inte tillräckligt för bortskämda lilla Emmie. När man är van vid att ha världens finaste vid sin sida i 7 år, duger det inte att vara ensam sen.
Jag är inte desperat. Snälla tro inte det. Om jag hade vart det hade jag antagligen haft ett par fake-kompisar vid det här lagret, men det har jag inte. Och det är la bra egentligen. Fast ensamt.
Vet inte riktigt om jag ska publicera detta. Vet inte om jag vågar. Jag vet ju trots allt inte vilka som läser denna bloggen längre. Vet bara att de blir färre och färre. Kanske tappar jag några läsare efter detta, ytterst deppiga inlägg? Kanske är det bra. Jag gör nog det, med osäkerhet.
Nej. Nu ska jag plocka fram färger och måla klar min fula tavla så jag sedan kan slänga den åt helvete. Wihu. Hejdå.
Min kärlek till..
Insta-bilder är iaf bättre än inga bilder alls.
..Folk som kan dansa, sjunga eller spela instrument. Allltså. ÅH. Det är så himla underbart. Jag var på genrep för Ps musikalen "Footloose" idag, och fick än en gång se några av mina talangfulla klasskamrater på scen. Alltså, jag förstår inte. Jag verkligen AVGUDAR folk som kan och är duktiga på det jag skrev i början. Varje gång efter jag vart på konsert, musikal, teater, spelning, föreställning osv så är jag alltid helt till mig. VARFÖR ÄR NI SÅ DUKTIGA OCH BEGÅVADE MÄNNISKOR GAH. Jag vill ocksååå <//3
Och att de som står där på scenen faktiskt är lika gamla som mig. Vissa bara något år äldre. Och är SÅ duktiga. Gör mig litet deprimerad. VARFÖR började jag aldrig med något sådant när jag var liten?! Varför hade jag inget (förutom att rita, men det är jag ändå inte speciellt skillad på) intresse som jag brann för, började med i tid och kunde varit asgrym på nu?! Blir så trött på mig själv, gah. Bajs.
Så efter denna kväll så har jag och Julia bestämt oss för att vi ska börja i dans. Vi är två klumpiga jävlar på 16 bast som aldrig varit speciellt talangfulla på dansgolvet, haha. Så nu ska vi leta upp någon kurs för nybörjare i vår ålder, göra bort oss en del men ändå försöka. Önska oss lycka till! xD
Jag kan spela hyfsat bra elgitarr/arkustisk gitarr men SKA bli bättre. Jag måste bara ta mina läxor från musikskolan här i Fbg lite mer på allvar så min lärare får se att jag faktiskt kan spela lite bättre än vad jag gör på hans lektioner. Sen ska jag börja spela arkustiskt igen. Sålänge jag försöker och spelar ofta så VET jag att jag kan bli duktig. Jag måste bara dra tummen ur röven och GÖRA DET. Lata fanskap! *Slår mig själv*
Och nu till det mest fantastiska av allt.. att kunna sjunga. Ja, jo, visst, alla kan la sjunga, men kanske inte bra. Att kunna sjunga är något som jag så sjukt gärna skulle vilja kunna. Rösten kan man bara med sig var som helst och kan komma till användning hur ofta som helst. Vid lägerelden, på bröllop, på skolavslutningar, inom musik, bara helt random till vardags, och ja.. jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Men ni fattar grejen.
Eftersom jag HATAR min röst på alla sätt och vis vet jag egentligen inte om jag sjunger bra eller dåligt. Själv säger jag dåligt, såklart. Ja, ASdåligt till och med. Jag har inte sjungt för någon på flera år och vet inte om jag någonsin kommer bli av med den rädslan. Åh, om jag bara kunde sjunga.. skulle vart så underbart. Visst kan man lära sig, men för mig känns det hopplöst, haha.
Egentligen verkar allt ganska enkelt när man tänker såhär, men för mig, så är det inte ALLS så. Speciellt under tiden man kollar på så begåvade människor som jag fick se idag. Man sitter där med världens åhsåunderbart-face och tänker bara "wow.. jag suger".
Men nej, nog med detta. Nu ska jag sova och drömma att jag var sådär begåvad och duktig. ASdmakjshbagvdajs, dampdampdamp. Bajsbajsbajs. GODNATT.
Jag och idrott.
Idrott är fanimej bland det värsta som finns i skolan. Visserligen inte värre än läxor, prov och plugg överlag, men ändå hemskt. Har alltid hatat det.
Idag på idrotten, då min lärare informerade oss om vad dagens lektion skulle ägnas till kände jag paniken spridas genom hela kroppen och endast en tanke ekade i mitt huvud; ”Nej. Nej nej nej. Jag vägrar. Jag vägrar”. Och så blev det.Utan några större diskutioner fick jag sitta på bänken och se mina klasskompisar springa runt och spela innebandy, fotboll och basket.
Men jag insåg något då. Detta är inte alls så hemskt som det varit förut. Vi är bara 4 killar i klassen, och vi är totalt 21 st. Folk missade bollen, skrek och såg löjliga ut. Men det var ingen som klandrade dem för det.
I min gamla klass var vi 18 killar, av typ 30 pers. Typ 17 av dessa gick i någon sorts sport. Ganska många även av tjejerna utförde också någon typ av sport. Alltså var majoriteten av folket i min klass ganska atletiska, sportiga och tränade. Så när det var dags för idrott, vilket var två långa, hemska lektioner i veckan, kan ni ju föreställa er hur otränade lilla jag kände mig. Dålig kondition, dålig koordination, bollrädd som fan och ja.. Dålig, helt enkelt.
Jag ska inte gå in på personer, men om man gjorde något som helst fel under lagsporter, så kom man inte undan utan åtminstone EN sur blick. Oftast flera. Nästan bara från killarna. Ganska ofta svordomar eller utskällningar. ”Vafan gör du?!” ”Jävla idiot” ”Men vafaaan..” osv. Eller bara suckar och stön. Allt gjorde lika ont. I slutet av nian deltog jag knappt ens på lektionerna och jag VÄGRADE allt som hade med flygande bollar att göra.
Jag pratade med min lärare om detta idag, och han verkade inte alls tycka att mina problem var speciellt illa. ”Jag är glad bara du försöker, du behöver inte vara bra, bara gärna försöka vara med. Vi har som du nog märkt inte bollsporter speciellt ofta. Och efter idag har du nog märkt hur denna klassen är angående bollsporter också." osv. Det gjorde mig så himla glad, att han förstod, och var så snäll. Redig skillnad på min idrottslärare på högstadiet.
Så efter idag har jag kommit fram till en grej. Jag ska försöka delta i de flesta idrottslektionerna. Åtminstone försöka. Sluta upp med mina protester och påhittade ursäkter. Tycker det låter bra.
Detta skulle absolut inte hänt om det inte vore för att jag har en så underbar klass. Tack 12ESA, ni är bäst. Även om jag inte är den socialaste eller pratigaste människan i klassen och jag inte riktigt lärt känna er ännu, så ska ni veta att jag gör mitt bästa. ~
Realistiska drömmar... eller?
De senaste veckorna har jag drömt extra mycket om just en sak: En egen lägenhet. Hur underbart skönt och kul det hade varit. Och helt ärligt, så är det enda som saknas pengar.
Det jag nu tänker beskriva är bilden av hur det skulle vara om jag flyttade hemifrån nu. Nu, eller om ett par månader. Typ på ett lov, då jag har mycket tid att fixa o flytta. Om jag hade fått precis som jag ville och önskade, så skulle det vara såhär.
För det första skulle lägenheten befinna sig på Herting, helst i samma lägenhet som min mamma o syster, och allra helst till och med i samma trappuppgång. Då skulle jag kunna äta kvällsmat med dom, och även komma på besök om jag kände mig för ensam, vilket jag vet att det nog kommer kännas i början.
Det spelar ingen roll ur ful lägenheten i sig är, så länge allt fungerar och den är fräsch. Och att det är någorlunda billigt att bo där. Min pappa (som är målarmästare med eget företag o shit) skulle lätt som en plätt kunna snygga till den med lite ny färg/tapeter på väggarna. Dessutom är jag väldigt kreativ och extremt intresserad av inredning, så jag vet att det skulle bli hur jävla fint som helst. (Skryt skryt, eller nå.)
Jag skulle bara behöva ett kök, ett badrum och ett vardagsrum. Jag behöver inte ens ha en diskmaskin. Skulle nog bara bli jobbigt, eftersom jag inte kommer behöva så väldans mycke "kökssaker" om man säger så, alltså tallrikar glas, bestick osv. Det är ju ändå bara jag som bor där. Och jag skulle kunna tvätta mina kläder hos mamma. Hon skulle även kunna hjälpa mig med räkningar och sådant.
Vardagsrummet skulle jag dela av i två delar, med hjälp av en stor bokhylla i mitten av rummet. Ena delen sovrum, andra delen vardagsrum. Jag är van vid små utrymmen, så det skulle inte alls kännas trångt.
Tänk er, vad himla mysigt det skulle va, sen när jag fått ordning på allt. Jag skulle få lugn o ro att plugga, bjuda hem vem jag vill & när jag vill, folk skulle kunna sova hos mig om de inte ville sova hemma (har en del kompisar i den situationen), komma hem när jag vill, lyssna på vilken musik jag vill.. Ja, jag skulle ju kunna fortsätta i evigheter. Sen skulle jag även fixa mig en liten kise som skulle hålla mig sällskap.
Och ja, detta är i princip allt jag skulle behöva. Eftersom jag har skilda föräldrar och därmed två rum, så har jag en hel jävla del med möbler. Skulle inte bli några som helst problem på den fronten.
Det enda som saknas är ett bra betalt jobb som inte stör skolan alldeles för mycket och såklart självaste lägenheten!
Fast egentligen, så klarar jag mig så som jag lever i nuläget. Jag överlever. Visst, ibland vill jag bara bort, bort, bort, men ja.. Om vi ska vara helt realistiska, så är nog tyvärr denna drömmen ganska långt bort. Jag är ganska säker på att jag kommer flytta från Falkenberg när jag gått ut gymnasiet, men tills dess.. Så kommer jag nog bo såhär, varannan vecka hos mamma, varannan vecka hos pappa.
Men tänk såhär, hur många tonåringar drömmer inte om att flytta hemifrån?!
