E m m i e J a n s s o n ~

 

Ja juste, det var ju morsdag igår. Vi firade det inte speciellt mycket (*skäms*), men visst fick vår kära mor presenter ändå! I fredags knåpade jag ihop en tavla som jag gjorde klart idag, och syrran hade cyklat och köpt blommor och dyr, god choklad.

 

 

 

 

Just det här med morsdag inspirerade mig lite till att skriva detta inlägget. Såg någon på fb som klagade på morsdag, varför man ska vara extra snäll mot sin mamma just idag, varför inte alla dagar på året, osv. Men om man är "extra snäll" varje dag, så är det ju inget extra? Då försvinner ju det speciella.

 

Jag vet inte vad jag skulle gjort om jag inte föddes som dotter till just den mamma jag har. En så extremt klok, omtänksam, snäll och vacker mamma som just min. Om någon annan än just hon hade uppfostrat mig, vet jag inte hur jag skulle vart eller betett mig. Skulle antagligen märkas långa vägar vad jag var för en typ. Det sättet som jag lärdes att växa upp på, allt hon gjorde för mig.. fullständigt fantastiskt.

 

Jag får ofta höra massa skumma saker jag gjorde och sa när jag var liten. Och vad mamma gjorde för att bekämpa mina konstigheter och bygga upp mig till att bli den jag är idag. Jag skulle vilja rada upp en hel lista med saker hon gjort för mig här, men jag är rädd för att jag avslöjar lite väl mycket då. Det viktiga är att hon själv vet, och det gör hon.

 

Det spelar ingen roll hur jobbigt och problematiskt det blir för henne, hon sätter alltid de hon älskar före sig själv och ställer alltid upp för mig. Ofta kan jag tycka att hon anstränger sig för mycket, att hon tänker alldeles för litet på sig själv. Ibland är det till och med jobbigt. Men det är väl bara är tecken på hur godhjärtad hon är.

 

Som vilken mor och dotter som helst så blir det bråk. Ofta, till och med. Men vad är en familjerelation utan lite tjiv? Oftast är det mitt fel. Jag har alltid så mycket på gång som jag är stressad och har ångest över, är ledsen och arg på samma gång, och ofta tar jag ut den ilskan på henne genom att vara otrevlig. Det är sjukt onödigt, men svårt att undvika. Men ändå står hon ut. HUR?! Jag skulle inte stå ut med mig själv. Jag skulle kastat ut mig själv ur huset för längesedan. Men inte hon.

 

Jag skulle vilja göra något för att visa hur extremt glad och tacksam jag är för det hon gör, men jag vet inte vad. Hur tackar man en så högt älskad människa som gjort så grymt mycket för en tillräckligt bra? Jag antar att jag får fortsätta fila på detta, fortsätta göra så gott jag kan.

 

Om jag haft flera liv innan detta, så skulle jag nu vilja konstatera; att detta är den bästa mamman jag någonsin haft, och någonsin kommer att ha. För det är vad du är, bäst. Trots dina danser, trots ditt sjungande, trots din pinsamhet, dina vidriga fisar och mesiga rapar.

 

Men du vet ju redan allt detta, så vad håller jag på med? Tja, även om man vet, kan det vara skönt med lite ytterligare bekräftelse ibland. Få höra det igen, även om man hört det tusen innan. Och jag kommer nog aldrig sluta upprepa samma mening. Jag älskar dig.