E m m i e J a n s s o n ~

 

Då var det över. Klart, gjort, ur världen. Tills jag får betyg.

 

De flesta som känner mig bra eller gått i skolan med mig, vet att muntliga redovisningar är det värsta jag vet. Finns inget värre sätt att redovisa på. Det blir varmt, jag vettas, jag blir röd i ansiktet, jag stammar, glömmer bort mig, pratar för snabbt, hjärtat lirar trumsolo och det trycker något otroligt i bröstkorgen. Jag blir stel och otroligt osäker. Vad tänker de nu? Vad ska jag säga? Gör jag bort mig? Kommer jag få IG? Åh.

 

 

Senast jag hade muntlig redovisning ensam skulle jag hålla tal i Svenskan. Det var en förberedelse inför nationella provet. Då argumenterade jag för "Hästar finns inte". Det var kul och jag fick bättre respons än jag någonsin fått, även om jag kände precis så som jag skrev här ovan och själv tyckte det gick ganska dåligt. Men jag har gjort värre framföranden. Tidigare har jag stuttit fast med näsan i manuset och läst helt innantill, stammat överdrivet mycket, kommit av mig och gått därifrån i tårar, eller helt enkelt skolkat för att slippa framföra över huvud taget.

 

Men idag gick det ganska bra. Jag var nervös, men inte så som jag brukar. Det är bevis på framsteg, och det är skönt. Men jag är ändå inte nöjd. Som vanligt.

Jag nämnde inga källhänvisningar(vilket var ett krav), jag blev förvirrad i slutet och visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag glömde bort en hel del viktiga saker som behövdes för att koppla ihop saker, och jag hade inte med så mycke av mina egna åsikter som planerat. Det vet jag om. Jag vet om de fel jag gjorde. Men det var ändå jäkligt skönt att slippa den där äckliga panik-känslan.

 

Även denna gång var det en klasskompis som började gråta under sitt framförande. Jag förstår inte hur man kan göra så. Det skulle jag aldrig våga, iaf inte som den jag är idag. Jag skulle antingen aldrig ens ställt mig där, eller om jag kände att tårarna var på väg, sprungit. Ut ur klassrummet och in på en toalett. Och sen ljugit att jag är sjuk och gått hem.

Jag skulle inte vågat stå där framför klassen och bryta ihop. Tänk om de bara hade suttit och stirrat på mig? Tänk om ingen hade gått fram och tröstat mig? Det skulle vart för pinsamt för att jag skulle klara av det. Skulle aldrig någonsin våga gå tillbaka till den klassen igen.

 

Därför tycker jag det är grymt stark att de ändå försökte. De kanske inte klarade sig ända till slutet, men de hade ändå tillräckligt med mod att ställa sig där och försöka. Massa cred till er två, ni vet vilka ni är, även om ni inte läser detta.