E m m i e J a n s s o n ~

Hon. Den där tjejen.. en sån sjukt härlig människa. Hon är en sån där mysig person som man vågar gå fram till, man vågar prata med, man vågar fråga saker, trots att man inte känner henne. Hon verkar inte som en sån som blir arg eller dumförklarar en om man gör något konstigt. Hon är liksom allmänt.. behaglig? Hon är varken awkward eller någon som tror att hon är bättre än alla andra. Hon är bara.. sig själv.

 

Hon är en sån person som bryr sig. Jag vet att, om jag mår dåligt, så kan jag gå till henne. Och hon kommer göra sitt bästa för att försöka hjälpa mig. Även om hon inte kan det, så är hon åtminstone ett vänligt stöd som lyssnar på vad man har att säga, och man blir värmd bara av omtanken.

 

Hon är en sån som anstränger sig. Hon vill att andra ska må bra, och hon vill att andra ska veta att de är värdefulla och fantastiska på sitt sätt. Hon är inspirerande. Kan sitt, har sin egen stil, sitt eget sätt att leva på. En sån som yngre kan se upp till, för att hon är en bra förebild.

 

Hon är såhär, för att hon själv varit på botten. Hon vet om hur det känns att inte våga, att vara rädd, och att bli dåligt behandlad. Och hon är såpass ärrad från det att hon lärt sig att - så vill hon inte någon annan ska behöva må, åtminstone inte pga henne. Hon vill vara omtyckt. Och hon vill att andra ska känna att de också är omtyckta. Att de duger. Att de är tillräckliga.

 

 

Jag vet inte vem det var jag beskrev där. Det enda jag vet är att mitt mål med mig själv är att en sån här beskrivning ska passa in.. på mig själv.